Alltså programmet får mig att verkligen drömma iväg så långt det bara går . 

Skulle jag få drömma ordentligt så skulle jag lägga ner hela mitt liv på Breezer och en framtid med honom . 

Men det känns rätt omöjligt just nu , livet vill ju ta andra vändningar och man ska jobba och både det ena och det andra , men skulle jag verkligen verkligen få drömma , så skulle jag ge hela mitt liv till Breezer ! 

Väärldens MEST fantastiska häst . 

Han har gett mig så jäkla mycket i livet , han har lärt mig både det ena och det andra och för det är jag evigt tacksam! 

Han har lärt mig att det ska fan inte vara lätt , han har lärt mig att uppskatta dem stunder det går bra för ALLT slit kommer löna sig ... 

Jag har gått in 100% med den här hästen men önskar jag kunde gå in 1000% . 

Kan fan inte ens beskriva med ord hur mycket jag känner för den här hästen. 

Vi har gått igenom allt sedan dag 1 . 

Jag minns första gången jag skulle rida honom , vi hade dressyr lektion ute i paddocken för Marika . Man var ju såklart på halvspänn med tanke på att man skulle rida en av dem nya hästarna, som dessutom var JÄKLIGT stor haha till skillnad från dem andra hästarna... 

Och dessutom var han då bara 5 år , så man visste inte riktigt vad som väntade , men han var rena drömmen både i hantering och i ridning ! 

Hans steg var redan givna , hans pappa var ju don romantico , och mamman var även hon en dressyrtalang , så såklart gick han som en klocka , men det var mycket häst för mig att rida till skillnad från tidigare ... 

Men den här killen var det jag hade väntat på sååå länge , en utmaning , en dressyrhäst och jag var hoppryttare , 

Men sedan första gången jag red honom så fastnade jag ! 

Det var alltid kul att rida honom och för att vara bara 5 år , så chockade han mig alltid haha , han ville ju alltid gå först när han kom till exempel , nästan orädd och skulle ta täten haha , den här stora sportiga dressyrhästen haha , 

Jag börjAde se framför mig hur långt vi skulle komma , började sätta upp mål , och så småningom så började jag också förstå att den här dressyrhästen faktiskt tyckte om att hoppa ! 

Han kanske inte förstod alla gånger vad man skulle göra med alla bommar osv men det var så extremt kul att han lärde mig medans jag lärde honom . 

Jag var överlycklig och ville verkligen kämpa med den här unga fantastiska hästen . 

Minns även första gången han skulle hoppa studs i sitt liv , haha jag visste dock inte om det att det var hans första gång (vilket nog var lika bra , man kan ju ha en tendens att bli lite chicken när något nytt spännande väntar) hahaha men vi öste igenom en studs , som jag tror var 8 hinder haha , han ville gärna försöka smita emellanåt men gjorde sitt bästa och tog sig igenom hela studsserien , haha jag var så fantastiskt glad ! 

Från att hoppa ett litet stofux i 90 cm , till att gå ner och börja nästan på noll, jag hade nog inte trott mig själv om jag skulle säga att jag bytt ner mig i klasserna istället för att fortsätta klättra uppåt när jag kunde , 

För breezer fick mig att tycka det som mer spännande att få kämpa så jäkla hårt för något , än att fortsätta uppåt som jag då gjorde , det här kändes nytt och för en som ÄLSKAR utmaningar kunde jag inte gjort ett bättre val !  

Så den här prinsen blev mitt levebröd sedan första ridlektionen haha helt otroligt ... 

Men det starkaste minnet jag har , ÄR faktiskt det BÄSTA ögonblicket i mitt liv , våran första hopptävling , 80 cm , 

han var fin på framhoppningen hoppade som han skulle , sedan kom vi in i stora och då gick han på spänn från början , hade arabsvans upp till taket och traskade på med ett jäkla steg haha , tro alla hans muskler var på helspänn första minuten innan start haha ... 

Jag var orädd , jävligt nervös och jag litade 100% på honom . 

Det enda målet jag hade egentligen var att han skulle få en fortsatt bra upplevelse inne på banan , att han skulle ha kul , och (förhoppningsvis bli nolla) och att jag skulle vara följsam så det skulle vara trevligt för honom . 

Det var inte lätt att vara den mest följsamma kan jag ju säga men gjorde så gott jag kunde , han tyckte det var kul , vi nollade och gjorde en fin och sansad runda , han skötte sig EXEMPLARISKT rent ut sagt , och vi tävlade mot både andra storhästar och ponnys , och helt otroligt nog så VANN VI ! 

Mina tårar sprutade när vi gick över mållinjen som nollade ... då visste jag dock inte att vi faktiskt tagit ledningen, men när jag fick reda på det så ... pff känslan går inte ens att beskriva , när vi stod där och fick våran blågula rosett , han stod helt still och verkade nästan förstå att nu har jag gjort något bra här , helt otroligt att galoppera det där varvet och ha en blågul rosett fladdrandes , helt sjuk känsla . 

den dagen kan jag leva på föralltid , för dem korta korta minutrarna är värd allt . 

Efter det så hamnade vi dock i en svacka , jag kunde inte känna igen breezer , den hästen jag lärde känna dag ett sedan han kom , han var inte samma glada häst längre , folk missförstod honom , så där stod jag på ruta noll i hanteringen , det blev värre och till slut stod jag med en häst som jag knappt kunde hantera längre .... 

kände mig extremt ledsen och nedstämd för jag inte kunde hitta en lösning som funkade för oss , 

jag hittade dock mina små knep till att göra det enklare för honom medans jag ändå tappade hoppet och började undra om jag var helt misslyckad ... 

Fick dock bekräftelse att så var inte fallet , han var bara så missförstådd för sin nervsjukdom i bakbenen som han har , som bara påverkar honom när han står stilla , stackars fina fina häst , 

Dock kämpade jag på ändå och tänkte att idag , idag får det en vändning , det kommer inte föralltid vara såhär , vändningen kom bara för 2 veckor sedan, tro det eller ej , 

Han var på något sätt lite mer som han ska vara , och jag försökte göra hanteringen så bra och behaglig som möjligt, skämde bort honom allt jag kunde . Det kändes fan som ett mirakel hade hänt ... och då är jag ingen som tror på mirakel ... men det började rulla i rätt riktning , så nu hoppas jag det fortsätter i samma riktning och att vi kan köra på nu i 110 !! 

 Nu har jag ridit den här fantastiska hästen varje vecka i 3 år , det är helt sjukt att tiden gått så fort , men en sak är då säker , mitt liv tog en riktigt ordentlig positiv vändning sedan första gången jag mötte honom . 

Att få kämpa så hårt och verkligen känna vilken vilja man har , det lönar sig verkligen om man verkligen vill . 

Det har jag fått bevisat och den här killen vill jag ha i mitt liv för alltid . 

Har så mycket att tacka honom för .